Jag lägger ned denna blogg nu. Jag behöver få börja på en ny kula, få skriva om vad jag vill och lite till! (Där fick jag dock till det!) Jag är uppåt och glad, samtidigt som jag vill ligga i en hög på golvet och gråta. Jag är ingen MammaMu längre och det som står i denna blogg stör mig, allt gammalt skit. Ni som inte är känsliga eller under 15 år får gärna följa länken nedan och hälsa på i min nya, inte lika tråkiga, blogg.

Screw this!

Hoppas att länkhelvetet fungerar nu. Tog bort länkhelvetet i efterhand. Tack och adjö!

Tack tack tack och tusen tack till alla ni som bryr er, både i bloggen, på Facebook och irl! <3

Liza försökte stötta, men jag blev värre och värre och när klockan var tio ringde jag mamma och bad henne hämta mig och köra mig till akuten, var då i det stadiet att jag grät när smärtan satte igång. Det kommer som i små attacker ungefär som födslovärkar, där det börjar ganska svagt och sedan stegrar tills det gör så ont att man nästan kreverar.

Sedan gick det snabbt utför, halv elva gick jag och kräktes eftersom det gjorde så ont. Svetten rann och jag började bli vimsig. Föll ihop på badrumsgolvet och lyckades inte ta mig upp. Det gjorde så ont att jag höll på att svimma. När Liza meddelade att mamma hade kommit insåg jag själv att jag inte skulle kunna ta mig ned till bilen, så jag bad Liza ringa efter en ambulans.

I väntan på ambulansen låg jag på golvet och mådde hur jävla dåligt som helst. Tårarna rann, svetten rann, och ibland kräktes jag galla. Det var hemskt. Till slut gick det över i frossa och jag låg bara och skakade, orkade inte ens ha ögonen öppna, kände mig som ett jävla kolli. Liza bäddade ned mig med en liten filt, det var skönt. Lizas dotter Bella undrade varför jag låg och tog plats över hela golvet, haha, stackars liten, hon kan inte ha fattat riktigt fullt ut hur illa det var.

Efter typ tusen år kom ambulansen och när de försökte få mig på fötter insåg de också att det inte skulle gå. Jag lyckades förmedla att jag haft likadana attacker två gånger tidigare och att Voltaren i hög dos har hjälpt då. Som tur var hade de med sig Voltaren i injektionsform och jag fick en spruta. Efter nästan tio minuter hade det värsta släppt och lättnaden var enorm! Jag kunde resa på mig och fick sedan hjälp ut till ambulansen, spändes fast på britsen och kördes iväg till Nacka närakut. Där fick jag vila i en säng och efter typ en timme kom läkaren och jag ställde mig egen diagnos och bad om de medicinerna som jag tyckte kändes bäst, haha, läkaren försökte säga emot mig lite först men gav sig snabbt.

Caroline och Rasmus var ute i Nacka och körde därför hem mig till mitt lånehus där jag bäddade ned mig i soffan. Efter en stund kom C och barnen på besök, jag ville inte vara ensam ifall det skulle spåra ur igen och dessutom saknade jag faktiskt C när jag hade ont och kände mig liten och ensam. Vi tittade på flera filmer och hade en trevlig kväll trots allt.

Måste fylla på med mediciner var femte timme, annars blir smärtan olidlig igen. Jag hoppas verkligen att det drar sig tillbaka inom kort… Förut har det suttit i under tre dagar.

Jäkla Sjögren, han skall vi slå när vi kommer till himlen.

Vi drack och åt och hade det trevligt, började hemma, mellanlandade på Kellys och slutade på Patricia. Det blev alldeles för sent och alldeles för roligt, men slutet gott, allting gott!

Yes, I will show you some pics later

Saknaden verkar vara stor… Trist att han inte kan få veta det.

Den här killen är lite hemlig och vill inte att jag skall nämna några detaljer eller namn, så vi kallar honom för Mr X. Vi träffades genom att han fick mitt nummer av en av hans kompisar som i sin tur hade fått mitt nummer av mig i höstas. Det blev ingenting mellan oss, vi sågs aldrig mer än den gången vi hittade varandra på krogen, men han hade uppenbarligen kvar mig i luren i alla fall.

Vi hade det jättetrevligt, han är en väldigt söt, go och rolig kille. Väldigt artig och trevlig, även om han ser lite skräckinjagande ut (han är väldigt stor och har massa tatueringar över hela kroppen). Vi skall garanterat ses igen, han var en rolig prick, om än lite för blyg för min smak. Båda två gillar dock matlagning, så vi bestämde oss för att ses hemma hos honom nästa gång och laga lite wok, det blir säkert trevligt. Vi har båda störd humor, vilket underlättar i samtalet.

Det är en enorm fördel för mig att vi pratar engelska med varandra, mitt riktiga jag kommer liksom inte fram på samma sätt då, så han tycker att jag är en normal tjej, haha! Inte en enda gång fick jag höra att jag var knäpp, annorlunda, speciell etc. Jag brukar ändå inte bry mig när killar säger sådant, men samtidigt kändes det så jäkla skönt att bli omtyckt av andra orsaker.

Nu längtar jag tills vi kan ses igen! Vi har lite drygt ett år på oss innan han blir hemskickad till USA. Efter det får han lite paus och sedan blir han ivägskickad till nästa ställe. Igår berättade han om de 8-9 månader han spenderade i Indien och hur otroligt vackra landskap det finns där och hur trevliga människorna är men också om hur smutsigt och äckligt det är, att alla stinker svett och smuts (i de mer fattiga områdena alltså, han flyttade runt på olika ambassader) och så petar de näsan helt öppet, haha! DET tyckte jag var roligt, sade att jag skall konvertera till Indier

Slutet gott, allting gott!